Så länge kunde jag hålla mig.

Det här är alltså SH3 av Daniel Ahlgren. En svensk superhjälteserie med lite "udda" superhjältar, som har inte övermuskulösa kroppar, kanske Atomica, och dom är mest bortkomna och lite vanliga.

Det är kortare berättelser som fungerar som en helhet och teckningarna är rätt enkla men ändå rätt så realistiska och detaljrika.

Man får följa unga superhjältar som gått på skolan för superhjältar kallad SH3, hela första boken handlar mest om skolgången medan de andra böckerna fokuserar på livet efter skolan. 

Jag ska inte gå in så mycket på vad de handlar om, för jag kan inte riktigt förstå själv då det är rätt så invecklat. Lite enklare problem jag KAN förklara är att Alfamannen råkat göra nästan hela världen gravida när han hade sex, hans spermier är ju superstarka sååååeeee... Ett annat problem dom stöter på är Passionsiglar, som livnär sig på lidande. Vi får möta en pojke som är tvärförbannad på superhjältar för att dom inte är tacksamma för sina krafter, han är ju bara en vanlig tråkig kille. Vi får följa med på spökjaktmed ett gäng som väldigt mycket liknar gänget från scoobie doo. 

Lite så är det i SH3, många karaktärer kan härledas till tidigare superhjältar, det finns till och med en snubbe som är djävligt lik fantomen. Jag antar att Daniel Ahlgren vill göra lite satir på dessa karaktärer men iband känns det mest som stöld. Radiohead t ex som kan töja ut kroppen... Han nämner i och för sig marvels variant i en av historierna och att det finns andra som också kan töja kroppen.

Min absoluta favorit är Electricia, eller ELEKTRA som hon ville heta, men då rättade Radiohead henne och sa att hon skulle bli stämd om hon tog det namnet. Jag tror att hon har hetat elflickan också. Electricia är så fulsöt på något sätt, hon är ju absolut ingen skönhet, men hennes lite tafatta karaktär som inte riktigt vågar ta någon plats tilltalar mig och jag blev lite ledsen när bok 3 hade väldigt lite av henne.

Vad tycker jag då om historierna? Jo, dom är bra, annars hade jag inte köpt resten av böckerna, men dom är lite väl invecklade ibland, och när Ahlgren har tillägnat ett helt kapitel åt att förklara en viss apparat tröttnar jag lite. Det blir väldigt mycket förklarande hit och dit och ibland är det svårt att koppla ihop berättelserna. Man får följa en berättelse ett tag för att sedan hoppa vidare till en annan, och så hoppar man fram och tillbaka så, det blir lite rörigt. 

Hur som helst, bok ett tilltalade mig enormt och jag hade velat se mer av den sorten i resten av böckerna, mer skolgång. Resten av böckerna var nte lika bra och jag tror att jag klarar mig utan en fortsättning. 

Kram

Jag kommer skriva om Daniel Ahlgrens SH3 inom en snar framtid, jag har läst de 4 första böckerna, och det finns bara 4 böcker ute än så länge, jag vet inte om fler är på väg.

Det är lite skruvade superhjälteserier som även är lite satiriska och nästan som karikatyrer på "vanliga" superhjältar.

Aja, mer om det framöver, nu väntar jag med spänning på att brevbäraren ska komma så att jag kan få fortsättningen på Uzumagi och Gyo.

Kram! 

Så har jag då läst nummer två i den fantastiska mangan Battle angel Alita av Yukito Kishiro. Jag tror att böckerna är hyffsat avslutande även om de följer Alita i varje. I den här boken blir Alita förälskad i en pojke som heter Hugo och som sysslar med att sno ryggrader från folk för att sälja på svarta marknaden. Han behöver pengar för att ta sig till den flytande staden Tiphares. Mer avslöjar jag inte, köp boken och läs själva, om ni kan få tagg på dom vill säga, det är inte någon lätt uppgift.

Det är mycket bra läsning som man direkt fastnar i, jag läste ut hela boken på ett par timmar då jag inte kunde lägga den ifrån mig, och jag är själaglad att jag har två till som väntar på mig. Teckningarna är världsklass och läsandet har ett underbart flyt, man fastnar inte någonstans och förstår hur man ska läsa den.

Än en gång, jävligt bra jobbat Yukito! Kul att få läsa om lite kärleksbekymmer, man lider med Alita och med Hugo som mer än något annat vill ta sig till Tiphares.

Helt klart läsvärt!

Kramar till er alla! 

Jag trodde inte att jag skulle få se skymten av dom här böckerna. Lite skönt när man har fel. Konstigt nog är de inte i samma format som första boken vilket förvirrar mig lite. Det är samma utgivare. I första boken läser man bakvänt men inte i resten och kapitlen stämmer sådär. Aja vi får se. Nu ska jag dyka ner i denna underbara manga. Inlägg om böckerna kommer framöver. KAFFE!!!

kram

Skriven och tecknad av Yukito Kishiro.

Lite om storyn

En steampunkmanga som handlar om en doktor som hittar en cyborg på en skrottipp. När han sätter ihop henne visar det sig att hon har oanade krafter. Alita som cyborgen heter försöker ta reda på vem hon än gång var innan hon blev skrotad. 

Tankar om storyn

Det är en rätt simpel story men den är berättat med ett sådant flyt att den blir riktigt bra och jag engagerar mig enormt i den. Det är inte överdrivet med text på varje sida som kan få mig att totalt tappa intresset vilket också hjälper flytet i boken. 

Det som får lite minus av mig är fightscenerna som tenderar att bli lite fåniga som i många andra fall. Jag kommer inte riktigt in i fighterna och orkar knappt bry mig om dem, jag vill läsa allt emellan, de lugnare partierna som mer berättar en historia. 

Jag dras med i Alitas liv och jag vill veta vad som händer med henne. Nu finns det runt 9 volymer av den här mangan vad jag vet och så finns det en fortsättning som heter last order också så jag har att göra, tyvärr är dom inte så lätta att få tag på.

Teckningarna

Jag hade lite svårt för teckningarna i början, gillade inte riktigt Alitas stora frisyr, men till slut började jag gilla stilen. Det är riktigt bra jobbat med gråskalorna och rastret och tuschningen är det inga större fel på. Jag börjar mer och mer leta efter Manga-böcker som faktiskt är snyggt tecknade, där inte karaktärerna ser ut som var och varannan manga-figur, ni vet, stor ögon, stort färgglatt hår, urringning till förbannelse, minimala kläder, eller eventuellt skoluniformer. Alita har en egen stil som kan tyckas lite gammeldags men jag gillar det. 

Rutorna är placerade vettigt så att man faktiskt vet vart man ska läsa, jag avskyr serietidningar som ska ha så experimentella rutor att man helt går vilse. SPAWN är ett tydligt sådant exempel, storyn stannar upp för man får inget naturligt flow i läsandet, det får man i Alita. Förrutom i vissa fightscener... isch, dessa fightscener. 

En grym serie som jag kommer att fortsätta läsa, jag har ropat hem volym 2,3 och 4 på en auktionssite och har siktet inställt på volym 6, femman får jag hoppas dyker upp snarast. 

Tack för mig! Puss och kram! 

Jag är lite trött på all sötsliskig manga om små monster, ninjor, drakbollar osv, det måste finnas mer, mer som är riktat till mig, och det GÖR det!

Galago förlag har tänkt satsa på vuxenmanga och har därför givit ut Uzumaki del 1 och 2 till allas förtjusning. Jag hittade mangan på mitt lokala Myrornas för 15 kronor och kastade mig över den.

Historien i korthet

Spiralmönster börjar dyka upp i den lilla staden Kurozu-cho och folk börjar dö, eller så blir de förvandlade till sniglar. Ja jag vet det låter helknäppt, och det är det, men jag kunde för allt i världen inte lägga ifrån mig boken. Storyn sög in mig och jag var tvungen att vända blad, och vända blad, och vända blad, jag ville veta vad som skulle hända. 

Historien berättas med mindre historien men följer ändå en röd tråd, spiralerna, och i varje historia finns huvudkaraktären Kirie Goshima med, som också råkar ut för spiralerna. 

En pappa blir besatt av spiraler och vill själv bli en spiral, ett par elever på en skola förvandlas till sniglar med spiralformade skal, ett fyrtorn skjuter ut skållheta strålar från sin lampa vid varje solnedgång...

Jag ni hör ju själva, det är en helknäpp story men på något sätt så förbaskat välskriven och spännande. 

Bilderna

Det var nog det här som fick mig att först ta upp boken, jävlar vad bra Junji Ito är på att teckna, det är något av det snyggaste jag sett i en manga. Det är mer realistiskt tecknat, inte lika gigantiska ögon som det brukar vara i mangaböcker, inga superdeformerade karaktärer alls... typ... förutom en viss spiral... Ingen överdriven humor, det är realism, skräck och enormt detaljrikt. Huvudkaraktären är för övrigt något av det vackrast jag sett i en manga. 

Domen

Jag har nu i skrivande stund beställt hem volym 2 av den här mangan så det säger ju en del om vad jag anser om den. Den är mästerligt berättad, äckligt tecknad och alldeles alldeles underbar.

Kram på er!

Ni kommer halvt att gå se en karaktär och en serie födas här, det kommer bli en del skisser, några serieideer, mycket svärande, ja ni fattar. Det här är Sanna, en karaktär som ni känner från de tidigare stripparna, kortklippt i den senaste, nu har det växt ut igen, såg inte bra ut med kort hår. 

Ja, såhär blev då första seriestrippen som jag helt tecknat för hand, alltå allt skissande och allt tuscharbete, det blev en lite mer levande stil då tycker jag. Sedan anser jag själv att jag tecknar rätt mökigt ibland, det här är ju långt ifrån det snyggaste jag fått till. Jag tror att jag har på tok för bråttom ibland.

Men jaja, här är den, hoppas ni gillar den.

Kram vänner!